Antologi med utdrag ur min kommande bok

By | Okategoriserade | No Comments

Om något år kommer min bok om hatet mot hbt-personer i Uganda ut på Natur och Kultur. Det går att läsa ett utdrag ur boken som går under arbetsnamnet ”Halvdöda i Uganda” i en antologi som har satts ihop av Svenska Pen för Fängslade författares dag.

Här kan ni ladda ner hela antologin. http://www.svenskapen.se/images/stories/FF-antologi/PEN_hbtq_tryck-pdf-1.pdf

Essä om bl a SD-rapportering och om medierna duckar

By | Okategoriserade | No Comments

Jag sitter numera i styrelsen för föreningen Wendelas vänner. Wendela Hebbe anses vara Sveriges första kvinnliga journalist. Hon anställdes på Aftonbladet 1841. Hon fick sedan ett barn med chefredaktören Lars Johan Hierta och det var Hierta som skaffade henne ett sommarhus i Södertälje. Huset har flyttats och finns nu centralt i Södertälje där man kan fika och äta lunch. Föreningen håller regelbundna samkväm, oftast med författare.

Medlemstidningen heter Wendelavisan och jag är också nu med i redaktionen för denna. I höstnumret har jag skrivit en essä som handlar om situationen för medierna i en tid av populism.

Läs den gärna:

http://wendelasvanner.se/wp-content/uploads/2013/08/Annika-Hamruds-artikel-WA-59.pdf

Rapport om Snabbspår

By | Okategoriserade | No Comments

I våras skrev jag en rapport för Rådet för Integration i arbetslivet. Den handlar om hur de olika arbetsmarknadsprojekten för att snabbare få in utbildade och erfarna nyanlänga på arbetsmarknaden har fungerat. Jag tittade på tre yrken: lärare, ingenjörer och kockar. Det är minst sagt blandade resultat. Rapporten finns att ladda ner här: http://media.integrationiarbetslivet.se/2017/06/Ria_Snabbspa%CC%8Ar-in-i-arbetslivet_webb.pdf

Örebro – forever in my heart

By | Okategoriserade | No Comments

Igår var jag i min kära födelsestad Örebro för att släppa min bok En del av Sverige. Ja, det var speciellt att just ge ut en bok om HBT och kulturarv i den stad som står för mitt eget kulturarv. Men eftersom jag aldrig levt som lesbisk i Örebro var gårdagen som att binda ihop två olika delar av mitt kulturarv.

För det är ju så. Man kan ha flera kulturarv. Man kan ha det stora, gemensamma, och man kan ha ett mer personligt kulturarv. När jag satt i Radio Örebro igår och pratade snabbt helt utan förberedelser och fick frågan om vad ett kulturarv är så svarade jag på ett sätt som passade just då: mitt kulturarv är att mina anfäder jobbade på skofabrikerna i Örebro. Det är ett sådant svar som uppskattades att man sa till örebroare när jag var ung eftersom Örebro var staden där man gjorde skor. Och man var stolt över den historien.

Men jag har märkt att allt färre sammankopplar Örebro med skor, jag gissar att det har att göra med att tiden går 🙂 Örebro är så mycket mer nu.

Efter min radiomedverkan blev det ciderbubbel och glögg och mingel i RFSL:s lokal. Jag fick skriva dedikationer i böckerna så att pennan glöd. Det var så himla trevligt och jag är jätteglad för att så många kom och firade att boken kommit ut. Flera av de medverkande var där och fick sitt ex och några vill jag fortfarande få kontakt med och tacka med en bok.

Jag hade inte förberett någon tal men kom att prata om mina fyra böcker. Tre av dem har kommit ut och en är i produktion. Den första boken kom 2005 och handlade om att skaffa barn som lesbisk men också om hur vårt samhälle är uppbyggt på en biologistisk grund. När den kom var den radikal. Och nu 11 år senare är den nästan passé.

Sedan skrev jag tillsammans med min fru en bok om Sverigedemokraterna 2010 – för att så få andra rapporterade om dem trots att det var uppenbart att de skulle komma in i riksdagen det året. 2010 känns länge sedan.

Boken som nu kommit ut handlar om historia men den är ändå väldigt 2016. För det är nu vi använder begreppen HBT och HBTQ, eller HBTQI, det gjorde vi inte för 20 år sedan. Och vad säger att vi kommer att använda de begreppen om 20 år? Kanske kommer en tid av avidentifieringspolitik?

Nu hoppas jag att boken blir läst. Finns helt klart en del i boken att diskutera om man är intresserad av identitetspolitik, normkritik och kulturarv.

 

När Micke Jansson blev Trumpsurrogat

By | Okategoriserade | No Comments

Jag vet inte hur man ska översätta ”surrogate” som är ett begrepp som används om de personer som hoppar in och debatterar för Donald Trump i USA. Vi säger ”surrogatmor” här och då skulle det blir ”surrogatpresidentkandidat” – men Trumpsurrogat tycker jag låter bättre. I varje fall. Läs krönikan.

 

http://www.journalisten.se/kronika/ibland-blir-objektivitetskraven-en-boja

Hemma hos counter-jihad

By | Okategoriserade | No Comments

Idag har jag lagt upp texten till reportaget som publicerades i Expo. Om man nu klickar på bilden med damen och k-pisten kommer man nu till texten och inte till Expo.

Jag påmindes om reportaget när Niklas Orrenius reportage om hat mot muslimer i USA publicerades i DN.

Det var en absurd vecka som vi tillbringade i staden Musfreeboro, jag och fotografen Fredrik Persson. En särskilt absurd upplevelse var att komma med till skjutbanan och få en rosa k-pist satt i händerna. Vi blev lite förvånade att vår värd hade tagit på sig sin tröja med våldsamma English Defence League just när vi skulle träffas där. Hon bar annars kläder som knytblus och byxdräkt.

annikahamrud.se/hemma-hos-counter-jihad/

 

En del av Sverige

By | Okategoriserade | No Comments

Snart går min bok ”En del av Sverige” i tryck. Det blir releasemingel i Örebro! Boken har fått en särskild aktualitet i och med debatten om kulturarv och normkritik som startade med ett debattinlägg av journalisten Ola Wong. I ”En del av Sverige” ställer jag frågan om HBT-personer har ett kulturarv.

 

AKTUELLT

By | Okategoriserade | No Comments

Jag är dålig på att uppdatera min hemsida och blogg. Men här kommer en aktuell post om vad jag håller på med.
Jag har två böcker på gång. Den ena kommer på Atlas/Premiss i oktober och är en bok om HBTQ och kulturarv. Den är skriven med utgångspunkt i ett antal intervjuer med personer som lever i Örebro. I boken diskuterar jag HBTQ-personers historia men också om det verkligen är så att man kan ha en HBTQ-historia.
Den andra boken arbetar jag på. Jag följer tre HBTQ-personer i Uganda och berättar om den homofobi som dödar. Idag är det den 20 augusti och den 1 september åker jag för tredje gången ner till Uganda. Denna gång kommer jag att resa tillsammans med fotografen DAvid Lagerlöf och även arbeta med flyktingreportage.
Hör gärna av er om ni är intresserade av krönikor eller reportage!

Margareta Larsson – utdrag ur ”Svensk…”

By | Okategoriserade | No Comments

 

Kapitel 4 Idealdistriktet

Vi tar tåget till industristaden Gävle. Från början var vår plan att åka till Gävle för att intervjua Margareta Sandstedt eftersom hon profilerat sig på familjefrågor och står högt på riksdagslistan. Sedan inser vi att Jimmie Åkessons förvalsturné sammanfaller med vårt tänkta besök. Husbilen med Jimmie Åkesson och SD Television, samt även ett stort gäng SDU:are fortsätter sin förvalskampanj och åker vidare till Gävle. Men de kommer inte förrän på eftermiddagen och vi har ett inbokat program före det.

När vi mejlade med Margareta Sandstedt tog fullmäktigeledamoten Roger Hedlund efter ett tag över kontakterna med oss. I mejlen kallar han sig Margareta Sandstedts pressekreterare. Han har erbjudit sig att möta oss vid stationen.

Först har vi svårt att hitta honom men inser sedan att Roger är den unge mannen med blont bakåtkammat hår. Han påminner om ett cykelbud från en pilsnerfilm. Trots att han med sina 31 år är jämngammal med Jimmie Åkesson gissar vi att han fortfarande måste visa legitimation på Systembolaget.

I själva verket är Roger Hedlund en riktig veteran inom SD. Redan 1994 gick han som 14-åring med i partiet. Men trots att han har så många år inom Sverigedemokraterna kandiderar han inte till riksdagen. På den direkta frågan varför han inte finns med där svarar han:

– Jag har en dom på mig.

Nyårsnatten 2001 greps han tillsammans med Nationalsocialistisk fronts lokala ledare Robert Larsson för misshandel av tre personer, en av dem en kvinna. Domen spökar fortfarande, som i höstas då han kandiderade i Kyrkovalet och samhällsprogrammet Adaktusson listade vilka SD-kandidater som var dömda och/eller haft samröre med nazister. Roger Hedlund är även tidigare dömd för stöld, häleri och grov olovlig körning. Allt har skett efter att han engagerade sig politiskt i SD.

Det har skrivits många artiklar om hur vanligt det är att representanter för SD har en kriminell bakgrund. Det mest slående är förstås att det går att komma så långt i partiet med en sådan historia i bagaget. Till riksdagslistan gick det dock inte, trots att många inom partiet ville ha med Roger Hedlunds namn på listan. Jämförelsevis ligger dock Gävleborgsordföranden i lä mot ordföranden i Värmland, den likaledes i vissa delar av partiet populäre Sunnebon Runar Filper. Han som har dömts och även suttit i fängelse flera gånger för misshandel, stöld och narkotikabrott.

 

Studiebesök

Sverigedemokraterna i Gävle betraktas som ovanligt välorganiserade. Ingen jätteavdelning direkt, med 70 medlemmar i en stad med 69 000 invånare, men varje medlem blir kontaktad, helst vill man träffas över en kopp kaffe. Ett sådant besök ska Roger Hedlund och Margareta Sandstedt göra idag, planerat för oss på sätt och vis, men varken Roger Hedlund eller Margareta Sandstedt har i förväg träffat dem som bokats in.

Först ska vi på ett studiebesök hos en nystartad städfirma. Roger Hedlund och Margareta Sandstedt gör gärna studiebesök hos företag, men främst besöker de den kommunala verksamheten, skolor och liknande för att lära sig hur saker och ting fungerar eller inte fungerar. Utifrån det lägger de motioner i kommunfullmäktige.

De tre sverigedemokrater som sitter i Gävles kommunfullmäktige har inte fått igenom en enda motion under mandatperioden, men två har i alla fall blivit besvarade. Det handlade i båda fallen om sådant som redan var tänkt att genomföra, såsom att anlägga trädgårdar i anslutning till äldreboenden och den andra kommer de inte riktigt ihåg vad den handlade om. Men nu tänker Roger Hedlund mycket på höstens val och möjligheten för SD att komma in i riksdagen.

– Det känns overkligt, vi har jobbat så länge med det här att vi ska komma in i riksdagen. Det tog ett bra tag innan man förstod att Sverigedemokraterna inte bara kommer att vara ett parti i opposition mot politiken utan att vi kan vara ett parti som kan komma in och påverka, säger Roger Hedlund.

Vi åker i Rogers BMW mot stadsdelen Brynäs. Margareta Sandstedt ska ansluta på plats.

Roger Hedlund arbetar som industrirobotoperatör på Sandvik och gör bergborrar. Det var hans första jobb efter gymnasiet och där har han blivit kvar. Skiftarbetet gör att han kan lägga mycket tid på politiken.

Trots att han har varit med sedan 1994 tycker inte han att det har skett någon större förändring av partiets politik jämfört med när han gick med. Det skulle väl vara att man tog bort kravet på förstatligande av de svenska bankerna samt att dödsstraffet plockades bort 1999.

– Annars är det mer att vi har utvecklat politiken än förändrat den. Tidigare hade vi problem med personer som hade extremare åsikter. Där har vi år för år blivit bättre på att rensa bort de elementen i partiet, men själva partiprogrammet har inte förändrats egentligen.

Roger Hedlund står överst på listan för Gävle kommun och för Gävleborgs landsting, dit Margareta Sandstedt också kandiderar. I landstinget har de en chans att få en vågmästarroll.

 

Vi svänger in vid några kontorsbaracker som Roger Hedlund har fått vägbeskrivning till.

Margareta Sandstedt möter upp på cykel, i röd kappa. Hon hälsar på oss och ler, smala handleder med ett stelt guldarmband på varje arm, en arbetad guldlänk runt halsen.

Margareta Sandstedt har siktet inställt på riksdagen. Och där vill hon helst sitta i utbildningsutskottet. Skolan är viktig och det är på det området hon främst har drivit politik i Gävle.

Man måste satsa rätt från början och få en bra grund, menar hon. Lärarutbildningen måste förbättras rent generellt, men hon vill gärna ha en fördjupning i pedagogik och ledarskap

Tillsammans går vi mot det som vi tror är städfirmans kontor. Utanför står en lång och smal medelålders man iklädd en T-shirt med städföretagets logga. Roger Hedlund och Margareta Sandstedt presenterar sig och mannen tittar argt på dem, frågar vad de gör där, han vill inte ha med sverigedemokrater att göra. Dörren öppnas och Sainabou Keita kommer ut och hälsar oss välkommen. Den långe mannen protesterar mot vårt besök. Sainabou ler och säger till honom att det är väl bra att prata med politiker. Den långe mannen blänger på oss och går därifrån efter att ha sagt att han ändå inte får rösta. Sainabou ursäktar mannen, som är dansk, och bjuder oss sedan in till ett fikabord i ett litet kontorskök. Nej, det är inte hennes kontor, hon städar bara här, något eget kontor har hon ännu inte.

Sainabou Keita kom till Sverige från Gambia för att leva med sin svenske man. Hon har bland annat jobbat som personlig assistent och inom hemtjänsten. Vi lyssnar på hennes tankar kring svensk äldrevård.

Hon tycker att svenskarna inte tar hand om sina gamla, att de får äcklig mat genom hemtjänsten. När hon hjälpte en 90-åring som satt i mörker att byta en propp fick hon tillsägelse av sin chef att hon inte skulle utföra uppgifter som inte ingår i jobbet. När hon jobbade som personlig assistent anmälde hon en invandrarfamilj som hon tyckte utnyttjade systemet genom att ta anställning för att ta hand om en släkting. Hon berättar att hon efter det blev trakasserad av familjen.

Margareta Sandstedt och Roger Hedlund lyssnar koncentrerat. Språkförbistringen är stor.

– Hela systemet har brakat ihop. Vi har inte råd att hjälpa pensionärerna och arbetslösa, de får ta smällen. Jag har aldrig hört om en politiker som sänkte sin egen lön. Sen ska vi ge pengar till Irak och de där egyptierna som fick åka hem, de fick miljoner. Det är ett sjukt system, tycker Sainabou Keita.

– Jag är inte rasist – jag är ju själv invandrare – men allt är totalfel. Låt dem som får socialbidrag jobba inom vården istället för de pengarna.

 

Sainabou Keita berättar om hur hon sade upp sig och för ett år sedan startade eget genom att köpa en flaska Yes och en fönsterskrapa. Sedan gick hon runt till företag och erbjöd sig att pusta deras fönster. När hon hade fått ihop 3 000 kr köpte hon en dammsugare och sedan har det räckt till en bil. Idag har hon en anställd och hennes taxerade inkomst är ganska hög. Hon har pensionärer som kunder som tycker att de får billigare och bättre städning och fixning av henne än genom den kommunala hemtjänsten.

Sainabou Keita vill inte ha några bidrag, inte ens starta eget-bidrag har hon sökt. Hon vill göra rätt för sig och tycker att folk som kommer till Sverige får veta mer om hur de söker bidrag än hur de söker jobb. Men en sak skulle hon vilja, att bankerna tar reda på bakgrunden till betalningsanmärkningar. I en vårdnadstvist krävdes hon på underhållsbidrag, som hon vägrade betala. När hon ville starta sin städfirma sade banken därför nej, så hennes sambo fick starta företaget som hon driver.

Margareta Sandstedt nickar, hon vet att det är svårt att vara företagare. En gång ägde hon en korvkiosk, det slutade i skatteskulder och sedan dess är hon inte sugen på att driva eget. Idag är hon arbetslös, det är inte lätt att få jobb i Gävletrakten som alkohol- och drogbehandlare som hon senare utbildat sig till.

Roger Hedlund undrar om Sainabou Keita vill anställa fler. Sen berättar han om det förslag som Sverigedemokraterna har om att små företag ska få sänkt arbetsgivaravgift för de första tio anställda. Det låter bra tycker Sainabou Keita även om hon inte hittills sett just arbetsgivaravgiften som ett stort hinder för att anställa.

Det ringer på Sainabou Keitas mobil. Det är hennes anställde som undrar hur länge intervjun ska hålla på. Han vill fortsätta jobba. Men Sainabou Keita vill prata lite till. Och hon har ett råd till Margareta Sandstedt.

– Om ni kommer till makten får ni inte glömma hur det är i verkligheten.

 

Medlemsbesök

Vi lämnar Sainabou Keita och fortsätter in i ett av Brynäs bostadsområden. Här ska vi hälsa på Carina Åhs, en nybliven medlem. Carina Åhs och hennes sambo Janne har båda blivit medlemmar samtidigt, men det är bara Carina Åhs som är hemma. Om några timmar ska hon till jobbet på godisfabriken Leaf, där hon ansvarar för blandningen av ingredienserna i det som ska tillverkas, som Läkerol eller Ahlgrens bilar. Vi tar hissen upp i hyreshuset. Utanför hissen på fjärde våningen står Carina Åhs antika cykel, den vågar hon inte ha utanför huset. Ninja, en stor schäfer, välkomnar oss glatt och verkar tycka att det är härligt att få besök.

Carina Åhs är lite nervös, hon fick först i går kväll veta att vi skulle komma idag. Hon har köpt wienerbröd och på furubordet i köket har hon dukat upp såväl singoalla- som ballerinakex. Både hon och Janne jobbar skift på Leaf och ibland går de om varandra så att Ninja inte ska behöva vara ensam hemma. Nu väntas neddragningar, häromdagen fick hon veta att tillverkningen av Brio och Bon Bon ska flyttas till Balkan, där tillverkningen är billigare. Globaliseringen märks även här.

Carina Åhs röstade på Sverigedemokraterna redan förra valet, innan dess har hon röstat på Kristdemokraterna för att hon var kristen som ung, en gång på Miljöpartiet, för att hennes mamma övertalade henne och sedan på Socialdemokraterna.

Roger Hedlund berättar att när de träffar nya medlemmar så brukar de vilja prata av sig, om varför de har valt att bli medlemmar i Sverigedemokraterna och vad de tycker behöver förändras. Sen brukar de fråga om de vill aktivera sig på något sätt. Det kan handla om att dela ut valsedlar, flygblad, skriva artiklar till hemsidan eller bara prata med sina vänner.

Vi sitter runt bordet på blåa Ikea-stolar och pratar. På bordet står en bukett liljekonvalj som Carina Åhs har plockat. Ibland kommer en doft från massafabriken i Skutskärsverket smygande in genom balkongdörren. Margareta Sandstedt undrar om man får avsmak för godis när man jobbar så länge med det som Carina Åhs har gjort, men Carina Åhs ler och säger att så är det inte. På kylskåpet hänger en artikel om GI-bantning.

Runt höger ringfinger är hennes sambos namn tatuerat. Vi frågar hur hon tänkt göra om det tar slut, men det kommer det inte att göra menar Carina Åhs. Det här är den stora kärleken. De hade båda med sig barn in i relationen, Carina Åhs har en son som snart slutar skolan. Han kommer inte att rösta på Sverigedemokraterna. Han anser att Sverigedemokraterna är rasister.

– Jag har försökt att förklara att vi inte är det, men han jobbar som ungdomsledare och har mycket att göra med invandrarungdomar.

Margareta Sandstedt bjuder in henne till partilokalen som bara ligger tre kvarter bort. Där är det medlemsträffar en gång i veckan. Hon frågar Carina Åhs om hon kan tänka sig att engagera sig i Sverigedemokraterna. Efter valet kommer det troligtvis att behövas folk till nämnderna och för en sådan post behöver man inte stå på valsedeln.

Jodå, både hon och sambon vill engagera sig i Sverigedemokraterna. Carina Åhs berättar för en glatt överraskad Margareta Sandstedt att de till och med har tagit ledigt sista veckan innan valet så att de kan stå till förfogande.

– Men om jag ska jobba politiskt vill jag ha utbildning. Jag är ju ny på det här.

Roger Hedlund förklarar att om det går så bra som de hoppas i valet kommer de behöva folk på en massa poster, mer folk än de har idag.

Carina Åhs är vald som suppleant till fackklubben för Livsmedelsarbetarna på Leaf, men hon har aldrig blivit kallad på något möte. Hon är övertygad om att de övriga i fackstyrelsen inte vill ha henne med, även om det inte vet att hon är Sverigedemokrat.

– Det skulle bli ett jäkla liv om jag berättade på jobbet om att jag var Sverigedemokrat, berättar Carina Åhs.

Själv tycker hon att det är helt fel att fackklubben på hennes jobb bjuder in Socialdemokraterna på facklig tid, när man inte bjuder in resten av partierna.

 

När vi frågar Carina Åhs vad det var som fick henne att välja Sverigedemokraterna, så börjar hon prata om sin mamma som är pensionär och har svårt att klara sig på sin pension.

– Hon ska väl kunna få gå och köpa rostbiff till pålägg om hon vill det, men det har hon inte råd med. Jag vill ha en tryggad ålderdom, jag vill inte leva på nåder när jag blir pensionär.  Och för att det ska funka så hänger de andra frågorna ihop. Det här med invandrare och invandringspolitiken, det går inte.

Carina Åhs tycker precis som de flesta av Sverigedemokraternas anhängare att det är bättre att hjälpen ska ges på plats istället för att folk ska komma till Sverige. Själv är hon med och stöttar ett barnhem i Bulgarien, främst med godis.

Hon berättar att hon inte känner sig riktigt trygg när hon cyklar till jobbet längre, att hon ogärna cyklar hem på natten. Hur rädd hon blev när hon sa till två barn i 10-årsåldern att de skulle sluta slåss och de istället vände sig mot henne.

– Yngre har ingen respekt för äldre längre, suckar hon.

Hon berättar om stadsdelen Öster, där bor det många invandrare och dit skulle Carina Åhs aldrig våga gå på kvällen.

– Vi har ett skämt om hur man får gratis tandvård. Har du inte råd att gå till tandläkaren, gå till Öster, ta med dig en sjuttifemma och mucka lite.

Vi frågar Margareta Sandstedt om det är vanligt att folk blir medlemmar i SD på grund av sin oro, men det tycker hon inte att hon känner igen. Carina Åhs påpekar att det är andra frågor också som är viktiga för henne, som skärpt kriminalpolitik till exempel.

– Någonting som stör mig jävligt mycket är maten de får i fängelset. Den är så mycket bättre än det de får i skolan.

Carina Åhs berättar om hur hon hälsade på en bekant som satt på en öppen anstalt och hur lyxigt hon tyckte att de hade det, med tv och tv-spel och eget kök där de lagade mat tillsammans.

Margareta Sandstedt hakar inte riktig på. Hon har ju själv arbetat på fängelset med drogrehabilitering. Hon tycker att alla ska få bra mat: det ska vara lika bra för barn, äldre och fångar.

 

Kärnfamiljens värde

Det närmar sig lunchdags när vi lämnar den nyblivna medlemmen och vi åker mot en lunchservering för att fortsätta vårt samtal med Roger Hedlund och Margareta Sandstedt. På vägen passerar vi Gevaliafabriken och försöker sniffa efter lukten av nyrostat kaffe. Men idag ligger vinden inte på.

På lunchstället vid Gävleån ska vi prata om Sverigedemokraternas familjepolitik.

Det visar sig inte vara så självklart som vi trott. Margareta Sandstedt säger att jovisst, familjen är viktig. Men hon vill inte prata föräldradagar eller några av de andra frågor som är aktuella i rikspolitiken.

Margareta Sandstedt vill uppgradera familjens värde. Hon har tidigare röstat på Kristdemokraterna, innan hon blev medlem i Sverigedemokraterna 2004. Då tyckte hon att KD:s politik hade blivit alltmer urvattnad.

– Familjen behöver en högre status. Det är fint att ha en familj. Alla barn vill att mamma och pappa ska bo tillsammans. Det är något vi vill värna och stärka.

Vi frågar vad det innebär i politik. Vill du satsa på familjerådgivning?

– Ja, familjer behöver hjälp för att hålla ihop.

Sedan säger hon att det är jätteviktigt med valfrihet.

– Man ska kunna välja den typ av barnomsorg som passar ens familj och ens barn. Och vill man vara hemma med sina barn så ska man kunna vara det utan att det påverkar en ekonomiskt.

 

Är du alltså för vårdnadsbidrag?

– Ja, men dagens vårdnadsbidrag är för lågt, vi vill utveckla det så att fler kan använda sig.

Margareta Sandstedt tycker att det är för mycket aborter i Sverige och man vill gärna att antalet aborter ska minska.

Ända sedan partiets start har Sverigedemokraterna krävt en tidigare gräns för när man får göra abort, den ska sänkas från dagens 18 veckor till 12. För att minska antalet aborter är man beredd att ge ökat ekonomiskt stöd till ensamstående som väljer att föda sina barn. I tidigare partiprogram kopplades även adoptioner ihop med aborter.

Det är dock inte något som Margareta Sandstedt känner till.

I programmet från 1988 står att läsa: ”Kopplingen mellan abortönskemål och adoptionsbehov bör utredas för att komma till rätta med onaturliga inslag i befolkningspolitiken”.

I programmet från 1994 kunde man läsa: ”Möjligheten att adoptera svenska barn ska öka, samtidigt som möjligheten att adoptera utomeuropeiska barn starkt begränsas”.

1996 skrev man att Sverigedemokraterna vill verka för att abortfrågan ska avgöras i en beslutande folkomröstning. Samtidigt som möjligheten till adoption av barn av ursprung utanför den västerländska kulturkretsen skulle upphöra, ville man genom nationell adoption ge icke-önskade barn en chans till en sund uppväxt.

Numera har SD inga särskilda åsikter om adoptioner.

– Sen skulle jag vilja ha en politik som visar på värdet av fasta relationer. Jag tror att alla längtar efter en fast relation, att ha tillit till varandra i parrelationen. Den längtan kanske man kan väcka upp på något vis.

Margareta Sandstedt är själv frånskild och mamma till Louise Erixon som också är aktiv och kandiderar till kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige i Gävle och jobbar på kansliet i Stockholm, bunkern.

– Louise är viktig för hon för in ett ungdomsperspektiv i politiken, säger Margareta Sandstedt. Hon har sett en verklighet kring droger med vänner som börjat med hasch i sjuan och sen gått vidare till tyngre droger bara några år senare.

Att Louise Erixon har den erfarenheten förstår vi också av en dom som hon fick när hon var 16 år. Hon dömdes då till behandling för sitt alkoholmissbruk och till böter efter att ha misshandlat en annan flicka i Sandviken där hon då bodde med sin far. Nu lever hon ett helt annat liv som anställd på kansliet i Stockholm, och som flickvän till partiledaren Jimmie Åkesson.

I Gävle kommunfullmäktige har SD jobbat mycket med att införa drogtester i skolorna. Det är en fråga som Margareta Sandstedt verkligen brinner för, och även en fråga som Louise Erixon drivit.

Precis som många andra sverigedemokrater vi träffat låter Margareta Sandstedt helt annorlunda när hon blir intervjuad jämfört med det språk hon använder på sin blogg. Den 14 december 2009 skriver hon om hur den svenska jämställdhetsivern har ställt till det. Vi tycker att texten är så intressant att vi citerar ett längre stycke av inlägget.

 

Det har länge pågått en krigföring mot familjen, som sedan 70-talet gick ut på att kvinnorna skulle ta tillbaka makten över sina liv från männen. Därför ansåg samhället sin skyldighet att bifalla kvinnors rätt, i det att det blev moraliskt försvarbart att kollektivisera barnen i De Kommunala Uppfostringsanstalterna…Kvinnors tidigare gedigna kunskaper om hem och skötsel sedan generationer tillbaka svärtades ner och förlöjligades. Detta samtidigt som aggressiva tongångar så gott som dagligen hördes om att ”spisen var en kvinnofälla”. Denna nationella klyscha medförde naturligtvis en stor skam för de kvinnor som av sin naturliga läggning var husliga med ett nedlagt vårdbehov till sin avkomma. Men här skulle den moderliga och mjuka kvinnan trängas undan till förmån för den aggressiva nya kvinnan. Idealet i tv-rutan blev därför helt naturligt en orgie av supande, grälande och lidelsefulla fruntimmer som våra nya förebilder, tillsammans med lika många svekfulla och förvirrade män. En stor del av kvinnorna idag ägnar sig åt trakasserier, förnedrar sig själva, förödmjukar och förtrycker män samtidigt som man tar efter ett tarvligt språkbruk likt värsta sortens karlakarlar man lyckas gräva fram i sluskiga och ångestladdade miljöer. Fascinerande att det ökande supandet och rökandet bland kvinnorna, neurotiskt beteende och svekfullhet blivit det yttersta beviset på hur långt vi kommit i vår jämställdhet…Jag vill därför påstå att inget politiskt parti kan lösa skolans problem, de orimligt höga skatterna, vårdens kostnader, socialtjänstens överbelastning och en viss del av arbetslösheten om inte familjen återupprättas där man lägger om hela den ekonomiska familjepolitiken. En familjepolitik som går i takt med människans biologi, och där jämlikhet betyder respekt och ett värdesättande av varandras olikheter. Sverige behöver en fredstid för att lappa ihop sina krigsskadade efter feministernas skoningslösa härjande, och där man ges tid att sörja de barn, kvinnor och män som dukat under i det svenska könskriget.

 

Hennes sätt att uttrycka sig i skrift ligger i linje med partiets aktuella partiprogram. Där står:

 

I dagens Sverige har jämställdhetsdebatten i allt för hög utsträckning kommit att präglas av extrema och verklighetsfrånvända feministiska doktriner som helt förnekar förekomsten av biologiska skillnader mellan män och kvinnor och som kräver särbehandling istället för likabehandling samtidigt som man undviker att diskutera flera av de verkligt allvarliga hoten mot svenska kvinnors frihet och säkerhet. I dagens Sverige flyttar kvinnofientliga religioner och kulturer fram sina positioner. I dagens Sverige begränsas kvinnors rörelsefrihet av otrygghet. I dagens Sverige anmäls det fler våldtäkter än i något annat europeiskt land. I dagens Sverige kan människosmugglare och hallickar närmast riskfritt exploatera kvinnor.

 

På eftermiddag kommer SD-bussen till Gävle. Vi åker hem innan dess. Vi tycker att vi har hört samma tal så många gånger och eftersom SD Television är med på resan vet vi att vi kommer att kunna se torgmötet på Youtube. Det blir ett likadant möte som tidigare under turnén. Roger Hedlund och Margareta Sandstedt sitter med Jimmie Åkesson i fåtöljerna med den turkosa mattan utrullad och Jimmie Åkesson håller samma tal som vi nu hört ett antal gånger. Som vanligt tar han upp frågan om skadestånd. Ett sådant skadestånd som hans egen flickvän Louise Erixon inte betalade förrän hon några år senare fick anställning hos Sverigedemokraterna.