Publicerad i Göteborgs-Posten 25 september 2016

Text: Annika Hamrud

Foto: David Lagerlöf

 

 

1 miljon människor har flytt från Sydsudan under de senaste åren. Majoriteten av dem har kommit till Uganda, som bara sedan den 8 juli i år tagit emot närmare 150 000 människor. De flesta som flyr är kvinnor och barn som överlevt våldsamma attacker och sexuella övergrepp, ensamkommande barn som skilts från sina föräldrar, funktionshindrade och äldre som är i desperat behov av vård.

 

att det har kommit 50 000 människor hit till distriktet Yumbe i nordöstra Uganda sedan bosättningen öppnade i mitten av augusti. Varje dag kommer omkring 1000 personer över gränsen från Sydsudan, strömmen har avtagit något, men de flesta slussas hit till distriktet Yumbe i nordvästra Uganda. Från UNHCR:s kontor i bosättningen Bidibidi kan man ändå inte se många flyktingtält, det finns bara några få vid sidan av en enkel restaurang, en hälsoklinik och administrationsbyggnader.

Trots att vi inte ser det med en gång är bosättningen i Bidibidi enorm. På en månad har UNHCR placerat 50 000 människor på ena sidan om vägen. Nu börjar utdelandet av markbitar på den andra sidan av vägen där kontoren, samlingsplatsen och vårdmottagningen ligger. Flyktingarna får stanna högst en dag i centret innan de blir anvisade att sätta upp sina tält på en knölig jordplätt full med stubbar och sten. Det krävs en bil med fyrhjulsdrift för att köra på de nyanlagda backiga vägarna, där regnet fått den röda sanden att rinna bort och skapat hål så stora att vår bil närapå fastnar, hängandes på en stenbumling. Vägar är ordnade i ett enormt rutmönster i tidigare obebodda trakter.

Aida Nbete ser förvirrad ut där hon står på en bit mark i det som för någon vecka sedan var ödemark, grannar dyker upp från alla håll när vi stannar till för att prata. Hon är 23 år och sonen hon håller i famnen heter Ilamoro och är 1 år. Hennes man dödades innan pojken föddes och hon vet inte var de två äldre barnen är. Hon blev attackerad på marknaden i Sydsudans huvudstad Juba, som ligger cirka 20 mil norrut längs Nilen, men vet inte vilka som låg bakom attacken. När hon såg hur andra människor slaktades som djur gav hon sig av i bara de kläder hon har på sig.

Efter en tid i samlingslägret skickades Aida Nbete hit till Yumbe.

I Uganda finns inga flyktingläger där tälten står tätt på rad som i exempelvis Libanon. I stället tilldelas varje familj en markbit på 30 x 30 meter och material för att resa ett tält. De kan sedan få mer mark för att bli självförsörjande och leva på samma vis som majoriteten av Ugandas befolkning – som småbönder i ett bördigt land där man kan få fyra skördar per år. Men flyktingarna har också – till skillnad från i exempelvis grannlandet Kenya – rätt att fritt röra sig i landet. Förväntningarna på att någon ska återvända till Sydsudan är lågt ställda.

Ugandas regering har meddelat att Uganda kan ta emot 300 000 flyktingar från Sydsudan, ett land där den ugandiska armén fram till beslutet om eldupphör för ett år sedan, stödde regeringssidan. Flyktingströmmen verkar inte upphöra trots att sydsudaneserna försöker stoppa utflödet från landet. Hittills har cirka 150 000 kommit till Uganda sedan i juli. Flyktingströmmen går också till Kenya, Etiopien, Centralafrikanska republiken, Sudan och Kongo.

Stridigheterna i Afrikas yngsta land började på julafton 2013 mellan styrkor lojala med president Salva Kiir, som tillhör den etniska gruppen dinka, och styrkor lojala med den f.d. vice presidenten Riek Machar, som är nuer. Under 2014 begicks fruktansvärda övergrepp mot civila i landet och man beräknar att omkring 2,5 miljoner människor tog till flykten, de flesta inom landet. Vapenvilan höll i ett år och när oroligheterna återigen bröt ut den 8 juli i somras flydde hundratusentals människor direkt, många utländska företag och organisationer evakuerade också sin personal. Nu kommer rapporter från hjälporganisationer inom Sydsudan om en annalkande svältkatastrof.

Alla som kommit över gränsen till Uganda vill inte till Yumbe. I uppsamlingslägret Nyamwanzi i Adjumani fastnar de som inte vill dit, det är fullt i bosättningarna här i distriktet, koleran har också slagit till och några har avlidit. På väggen till huslängan där de sydsudanesiska kvinnorna trängs med sina barn finns varningsskyltar och förhållningsorder om hur man skyddar sig mot den dödliga sjukdomen som sprids när avloppen inte räcker till. Det här är också en region där alla någon gång har haft malaria, men Sydsudan har efter krigsutbrottet även fått många dödsfall i mässling och i leishmaniasis, en sjukdom som sprids med sandflugor.

Flora Yungua föddes i ett flyktingläger i Uganda när hennes föräldrar var flyktingar från Sudan. Nu är hon nyutbildad i företagsekonomi från en skola i Sydsudans huvudstad Juba, föräldrarna är döda och hon tappade bort sin bror när hon föstes iväg tillsammans med konvojerna av ugandier som lämnade Sydsudan. Hon har varit i Uganda en månad och vet att hon har rättigheter som flykting – och hon vill inte till Yumbe.

Marc Alex är också återvändare. Han vill tillbaka till staden Adjumani där han bodde mellan 1972 och 1998.

  • Vi vet att vi har rätt att åka vart vi vill, men en del har skickats till Yumbe ändå.

Marc Alex tillhör minoriteten i lägret, männen. Det är främst kvinnor och barn som flyr från Sydsudan men de män som finns här vill gärna föra kvinnornas talan. Han berättar att han var sjukskötare i Sydsudan. Kliniken utsattes för ett överfall och hans kolleger dödades. Han tog med sin fru Ellen Beta, som är sjuk och ser mycket klen ut, och de fyra barnen, och flydde över gränsen.

  • Många här vill inte till Yumbe för att det är en region där det bor muslimer och de som kommer hit är kristna. Andra är rädda för att det finns trolldom där och det ryktas att man dödas vid framkomsten. Men jag har vänner i Adjumani så det är därför jag vill dit.

I början av september besökte UNHCR:s chef Filippo Grandi mottagningsstationen där det nu finns 7000 personer i ett läger byggt för hälften så många. Han gjorde skarpa uttalanden mot Sydsudan om att övergreppen och maktkampen måste upphöra. Han prisade även Uganda för dess mottagningssystem och uppmanade världen till att stödja FN:s flyktingverksamhet som nu bara är finansierad till 20 procent.

Runt om bygglängorna och UNHCR:s långa tält springer barn och leker. De vuxna försöker laga lite mat över öppen eld. Det här är en plats där alla väntar. Dagligen anländer nya flyktingar och lastbil efter lastbil fylls upp med dem som har registrerats och ska vidare – oftast till Yumbe.

Matransonerna har halverats och det blir kaos när det är dags för den tunna bönsoppan att serveras och vi måste ge oss av för att inte misstänkas för att vara del av den komplott som en del av flyktingarna tror de är utsatta för.

Uganda är nu Afrikas näst största mottagningsland för flyktingar,  efter Kenya. Och Sydsudan har klivit in i högsta gruppen – länderna med över miljonen flyktingar utanför landet – vid sidan av Somalia, Afghanistan och Syrien.

FN:s fredsbevarande styrkor har fått mycket hård kritik för passivitet när kvinnor som tagit sig  från lägren runt Juba för att söka mat har våldtagits. FN-styrkan på 12000 man har nu beslutats utökas med ytterligare 4000.

Fakta:

Afrikas längsta krig, mellan norra och södra Sudan, pågick från 1955 till 2005 (med en skakig paus på elva år).

 

Sydsudan blev en självständig stat den 9 juli 2011 när Sudan klövs i en nordlig och en sydlig del.

 

Mellan 2013 och 2015 utkämpades ett inbördeskrig i Sydsudan mellan de största folkgrupperna dinka och nuer. Den 8 juli i år blossade åter strider upp.

 

Enligt FN bor cirka 12 miljoner människor i Sydsudan. De tillhör omkring 60 olika folkgrupper. De flesta är kristna eller är anhängare av en naturreligion.

 

Sydsudan är ett av världens fattigaste länder och saknar idag nästan helt modern infrastruktur.

 

En färsk rapport från tankesmedjan The Sentry, som leds av skådespelaren George Clooney avslöjade denna månad en enorm korruption i landet. Såväl president Salva Kiir som motståndaren Riek Machar, och många generaler, lever lyxliv i grannländerna, samtidigt som stridigheterna fortgår och folket utsätts för enorma umbäranden. Enligt rapporten utnyttjar de stridande etniska motsättningar för att få makten över naturresurserna i landet – mineraler och olja.